Berkeley utgår från att det levande medvetande — den ande — som uppfattar, inte kan se sig själv objektifierad. Därmed kan vi paradoxalt nog inte se ”mig själv” eller lära känna detta själv, annat än som just levande uppfattande aktivitet.

Denna uppfattande ande skapar världen och därmed är vi lika Gud, ja Guds barn i den meningen att vi gör samma sak — skapar.

Detta får intressanta konsekvenser. Dels är vi mitt i världen och kan ta full ansvar för den såsom vår andes skapande. Det är en sorts tro såsom ansvara. Dels kan inte någon särskild handling vara nödvändig för oss i syfte att komma närmare Gud — vi kan inte komma närmare. Gud levandegör det medvetande som uppfattar världen och är skapande av den varje minut av erfarenhet.

Även om vi antar en rad saker kring Gud och människan är detta endast mentala konstruktioner som inte ändrar det första och fundamentala faktum att: vi är levande och erfar genom uppfattande.

Vi kan således endast fira och tacka Gud för att vi är levande. Varje vaken minut är en gåva där vi redan är gudomligt skapande — vad än vi skapar. Väljer vi klokt skapande så väljer vi en kärleksfull värld, en värld av frid och medkänsla. Men vad vi än väljer stämmer Berkeleys grundinsikt: esse est percipi.