Samtal med Christopher Jamison om bön och stillhet – sammanfattande anteckningar

Det finns ingen extramental verklighet, någon ”yttre” verklighet vars mosvarighet skulle vara mitt ”inre” eller den ”inre” människan. Det här som vi ser runt omkring oss är alltihop gudomligt skapande. Alla objekt, föremål, handlingar, kvaliteter är alla mentala verkligheter, idéer i vårt mentala rum, bakom vilket ligger den aktivitet som vi kallar Guds vilja och Guds skapande.
Så när du talar om att vi behöver vara i tystnad för att gå ”inåt” och den vägen möta Gud, har du en ohållbar filosofi om verkligheten. Du talar som om det finns en yttre verklighet som vi behöver komma bort ifrån genom att ”gå in i tystnaden”. Jag vet precis vad du menar – du menar att sitta still och inte tänka på något särskilt. Och det är skönt och behövligt för oss alla. Eller det är att tänka på ett enkelt litet ord, Fadern eller Abba eller Herren Jesus Kristus. Det är skönt och behövligt för oss alla, för vi kommer i balans den vägen.
Men det finns ingenting ”därinne” som inte finns hela tiden, nämligen den skapande gudomliga aktiviteten som bildar det vi kallar ”världen” eller ”verkligheten”.
Detta visade George Berkeley för flera hundra år sedan och det är märkligt att tänkande människor inte uppfattade sanningen i det han så tydligt skrev och talade.
Låt oss nu applicera denna berkeleyanska sanning på livet med Gud. Vi måste då erkänna att Gud skapar i oss mentala idéer om Sig Själv. Vi ser dessa i de bibliska skrifterna. Vi ser och hör dem närhelst en inspirerad troende människa talar ur sitt hjärta. Vi ser det framför allt i Jesus Kristus.
Enkel reflektion säger oss att alla som tänker på Jesus Kristus har mentala idéer om Honom. Men även alla som mötte Honom i Palestina föreställde sig Honom som något. Den egna föreställningen var det som gjorde Honom verklig för vem det nu var som såg och hörde Honom. Där är också alla lika – apostlarna och folk som endast såg Honom passera. Alla hade mentala idéer och detta är Gud skapande i oss och som oss.
Vi kan se vilken jämlikhet detta ger oss alla. Ingen kan, hur han än försöker, göra mer eller veta mer än någon annan. Vi har endast olika sorters mentala idéer om Guds Son och detta är gott och riktigt. Vi ska alla på vårt eget unika sätt ha våra egna unika föreställningar och leva i dem och för dem. Gud vill i oss dessa föreställningar. Naturligtvis får vi själva ta konsekvenserna av att ha konfliktskapande idéer och när vi äntligen har föreställnignen ”Motstå inte det onda” som Jesus föreslår oss hela tiden, så upphör också konflikterna. Men vi måste lära oss detta och ta smärtan i att inte göra det särskilt kvickt i världshistorien.
Men tanken på att vi behöver ”gå in” i oss själva för att där hitta något annat än den vardagliga stressade  ”externa” världen är ett misstag. Det förstärker snarare en illusion än befriar oss, eller hur? I samma ögonblick vi som Berkeley ser hur allt vi kallar existerande eller verkligt är mentala händelser, idéer som vi engagerar oss genom, så har vi den frihet och befrielse som Kristi frälsning handlar om.
Visst är det sunt och gott när människor slutar stressa och kan sitta stilla, promenera i stillhet och känna kontakt med Gud. Men detta är något som egentligen sker hela tiden. Varje vaken minut är ett deltagande i Guds skapande av det vi kalla vår verklighet. Gud är Ande och vårt mentala liv är Ande helt igenom. Det är en enda natur, den gudomliga. Det här är Ande. Allt du är med om är Ande. Så fantastisk och befriande är denna livsprocess som är våra mänskliga liv.
Seth Pringle-Pattison sammanfattar Berkeley insikt  så här:”There is therefore no relation between knowledge and an external or trans-subjective reality which it has in some fashion to copy or represent. Knowledge (och liv)  is entirely an internal experience, and our sense-ideas and their relations of concomitance and sequence, being taken as the immediate inspiration of the Almighty, are themselves the only originals we require.”När vi tycker att ett behov föreligger att gå från ”extern” verklighet till ”intern” så missuppfattar vi vår belägenhet och fortsätter med en dualism som kanske är själva problemet för oss. I samma stund vi ser att all erfarenhet är mental erfarenhet omedelbart skapad av Gud, försvinner alla andliga behov och vi befinner oss i Riket, för att använda en idé som Jesus flitigt brukar i sin undervisning. Vi befinner oss i det paradis som vi tänker på som slutdestination för oss som är frälsta. Detta beror på att all erfarenhet enligt Skaparens absoluta vilja är mental och idémässig till sin natur.Detta är vad vi verkligen gör — vi vet att vi har uppfattningar. Det är den gudomliga kognitiva gåvan till oss. Medan mineraler, växter och djur är erfarenhet, vet vi om den som mental verklighet. Det är vår natur av Guds avbild. Vi är hos Gud i själva den rena erfarenhet som är vår verklighet.Skulle det innebära något problem för vår gudstjänst eller våra strategier för bönens praktik att se Anden i all erfarenhet? Jag kan inte se det. Visst skulle vi sluta behandla Gud som en förhandlingspartner där vi använder våra ceremoniel och bönemetoder som argument för Gud att ge oss av sin nåd. Men det är endast befriande. Gud är ingen förhandlingspartner. Han är ingen budgivare eller nådeapparat som ger sin produkt när vi beter oss på rätt sätt. Gud är skapande hela tiden i all vår erfarenhet och oändlig i  sin intelligens och visdom och kärlek.Den verkliga bönen är således inte att gå ”inåt” eller någon annanstans utan att vara här och vara medveten om Guds liv i oss, Kristi liv i oss som den erfarenhet vi är. Det är något annorlunda än att ägna sig åt gudstjänst eller bönemetoder av vilket slag det än rör sig om. Vi kan göra allt detta också, men det blir inte mer än erfarenhet och Guds närvaro i omedelbart skapande av våra mentala idéer. Och när det alltså inte blir ”mer” är det onödigt att tillskriva dessa aktiviter någon särskild betydelse. Det passar oss att samlas och tala om det goda i Guds nåd. Så enkelt är det. Så gjorde också de tidiga paulinska hemsamlingarna av människor som levde i Kristus.Ibland upprätthålls dualismen för att det skapande formatet av all erfarenhet tycks gå i cirkel. Man tror att det är ett egocentriskt misstag att allt är mental innehåll. Men här glömmer man Berkeleys gudstro. Han sätter Guds Ande som grund för all erfarenhet. Han sätter inte egot i centrum. När självet tänker sig egot i centrum får vi givetvis ett cirkelresonemang. Vi kan inte uppfatta annat än med egot och därför tror vi att allt är egot upplevelser. Men en berkeleyan tänker inte så. Istället för egot i centrum finns levande Gud i centrum som skapande. Det gör, som man säger, all skillnad i världen.När vi erkänner Gud som skapande i oss och levande som oss, ter sig världen som den är — mentala föreställningar. Vi skapar allt vi är med om. Ren erfarenhet är det som finns och Gud är den som älskar denna erfarenhet. Erfarenheten är Hans kärlek manifesterad. Yttre och inre försvinner som skillnad. En viss objektivering sker i vårt språk, men inte som något egentligt. Det är föreställningar, uppfattningar.

Att se Guds skapelse i vårt mentala liv blir en ständig kontemplation av Guds kärlek och Kristi liv i oss och som oss. Vi behöver inte dualismen, vare sig i sin materialistiska form eller i sin religiösa form. Liv är erfarenhet, uppfattningar, föreställningar. Gud är verksam så. Kristus frälser oss när i förankrar detta erfarande liv i Fadern. Vi kan vila på Faderns högra sida med Kristus. Observera: vila. Inte sträva, inte jaga förbättringsandliga gester och gestaltningar. Vila. Kontemplera Guds ansikte.