Berkeleys hela projekt är att hjälpa tänkande människor tillbaka till den kopmpletta och klara sanningen om vår verklighet – visdom. Det problem han identifierar är abstrakta konstruktioner och insisterandet från vissa människor att vi ska tro på dem. Om vi sätter tro till dem splittras vår verklighet och vi får lida av ”those lets and difficulties which stay and embarrass the mind”.

Med skepticism menas just denna smärtsamma förvirring. Det är viktigt att minnas. Skepticism är inte en alternativ filosofisk teori eller hållning med viktiga argument. Det är ett fråga om ett existentiellt misstag som blir smärtsamt för både intelligensen och psyket, vi mår dåligt av misstaget. Vi förlorar en naturlig förankring i existensen, våra uppfattningar, våra intryck, våra idéer. Det är inte en intressant diskussion eller en sund misstänksamhet. Det är ett misstag som gäller vår hela livssituation.

Därmed kan man se hur många i traditionen efter Berkeley har placerat hans ”fenomenalism” eller ”idealism” vid sidan av andra mer skeptiska hållningar. Det är inte vad han avser och det är ett missförstånd av själva problemet, den smärtsamma förvirring som uppstår när abstrakta och förvirrande antagande görs, ibland omedvetet, om vad det är att existera.

Problemet uppstår när någon mentalt separerar saker som aldrig uppträtt separerade och aldrig kan göra det. Om vi lägger handen på den varma lagårdsdörren och sen tittar mot solen som skiner, är det lätt att separera ut en kausal relation mellan solen och värmen i handen – men denna relation är påhittad och saknar grund i erfarenheten. Värmen i handen, lagårdsdörren, solen och hela världen befinner sig alla i vår erfarenhet, men inte i någon separat kausal relation – vi kan inte ens föreställa oss detta. Om vi gjort handpåläggningen många gånger, kanske för att vi har ledvärk och älskar värmen i den gassande solen, så har vi en förväntan varje gång vi gör det. Vår induktion gör att vi kan förvänta oss att njuta av tillvaron på många och goda vis. Det beror på att allting sker i erfarenheten, i uppfattningar, i perceptioner. Ingenting kan separeras ut ur det.

Ännu mindre kan sådana abstrakta separationer som ”materia” eller ”yttervärld” eller ”icke-jag” eller ”min person” ges någon direkt och omedelbar grund i uppfattning och erfarenhet. De flesta av våra pronomina som är så användbara i språket, saknar grund i det levande livets perceptioner. När de ändå antas och drivs som verkliga, uppstår förvirring och smärta, en sorts sjukdom.

I stycke 30 skriver Berkeley, i sin Treatise: ”The ideas of Sense are more strong, lively, and distinct than those of the imagination; they have likewise a steadiness, order, and coherence, and are not excited at random, as those which are the effects of human wills often are, but in a regular train or series, the admirable connexion whereof sufficiently testifies the wisdom and benevolence of its Author. Now the set rules or established methods wherein the Mind we depend on excites in us the ideas of sense, are called the laws of nature; and these we learn by experience, which teaches us that such and such ideas are attended with such and such other ideas, in the ordinary course of things.”

Här kan noteras att koherens, ordning, regelbundenheter, naturlagar, den vanliga händelseutvecklingen skänks åt vår perception utan att vi konstruerar eller hittar på eller tänker ut något. Här är alltså en prekantiansk uppfattning där vi i en viss mening är passiva i mottagandet av Guds visdom sådan den ter sig i årstider, planeters rörelser, solen, evolutionen på jorden, de fysiska beteendena hos den icke-organiska såväl som organiska kemin osv. Allt detta har ingen separat abstrakt existens – för en sådan kan inte ens tänkas av oss. Istället försiggår allt dynamiskt genom vår perception och uppfattningsaktivitet. Vi hamnar på sätt och vis i ett balanserat centrum tillsammans med Författaren, eller som Berkeley kallar honom The Author. Vi kanske skulle säga författaren/regissören.