Allt vi tänker eller föreställer oss sker i en pågående form för existens – perceptionen. Oavsett om vi utför en viljeakt eller gör en rent matematisk bedömning, lever oss in i en stark känslomässig reaktion, njuter av något estetiskt, studerar en människa för att se om det går att lita på henne eller inte, tänker på sin älskade, ber till Gud, filosoferar i största allmänhet – så sker alla dessa akter i en enda existens, nämligen perceptionens eller uppfattningens existensform.

Detta är en enda oerhört enkel och omedelbar form för vara och liv. Vi är aldrig utanför detta. Vad än vi får vara med om under ett människoliv gör vi aldrig något annat än just detta uppfattande. Det är en absolut och omedelbar verklighet som vi aldrig lämnar och aldrig har varit skild från.

Av detta kan vi dra en rad slutsatser, av vilka några kan te sig absurda eller oförnuftiga om de betraktas isolerat. Vi är så inlärda att det ”finns” saker på annat sätt än medvetet och uppfattat. Men innan vi drar dessa slutsatser är själva evidensen i beskrivningen viktig att tillgodogöra sig. På det tillgodogörandet hänger hela saken.

”Percipi” är alltså en existens som är
a) absolut
b) omedelbar
c) immateriell
d) medveten
e) apriori allt annat
f) stilla och alltid orörd av alla innehåll
g) intelligent
h) personlig före alla föreställningar om personer
i) gudomlig och andlig
j) självevident
k) lätt och enkel

Varför kan vi ange alla dessa attribut? På grund av att de är uppenbara från det första självklara faktum – att vi uppfattar och föreställer oss något varje sekund. Den som är vaken inför detta första faktum står inför ett märkligt fenomen, en mirakulös intelligent verklighet.