Latest Entries »

Att vara aktivt medvetande

Berkeley utgår från att det levande medvetande — den ande — som uppfattar, inte kan se sig själv objektifierad. Därmed kan vi paradoxalt nog inte se ”mig själv” eller lära känna detta själv, annat än som just levande uppfattande aktivitet.

Denna uppfattande ande skapar världen och därmed är vi lika Gud, ja Guds barn i den meningen att vi gör samma sak — skapar.

Detta får intressanta konsekvenser. Dels är vi mitt i världen och kan ta full ansvar för den såsom vår andes skapande. Det är en sorts tro såsom ansvara. Dels kan inte någon särskild handling vara nödvändig för oss i syfte att komma närmare Gud — vi kan inte komma närmare. Gud levandegör det medvetande som uppfattar världen och är skapande av den varje minut av erfarenhet.

Även om vi antar en rad saker kring Gud och människan är detta endast mentala konstruktioner som inte ändrar det första och fundamentala faktum att: vi är levande och erfar genom uppfattande.

Vi kan således endast fira och tacka Gud för att vi är levande. Varje vaken minut är en gåva där vi redan är gudomligt skapande — vad än vi skapar. Väljer vi klokt skapande så väljer vi en kärleksfull värld, en värld av frid och medkänsla. Men vad vi än väljer stämmer Berkeleys grundinsikt: esse est percipi.

Samtal med Christopher Jamison om bön och stillhet – sammanfattande anteckningar

Det finns ingen extramental verklighet, någon ”yttre” verklighet vars mosvarighet skulle vara mitt ”inre” eller den ”inre” människan. Det här som vi ser runt omkring oss är alltihop gudomligt skapande. Alla objekt, föremål, handlingar, kvaliteter är alla mentala verkligheter, idéer i vårt mentala rum, bakom vilket ligger den aktivitet som vi kallar Guds vilja och Guds skapande.
Så när du talar om att vi behöver vara i tystnad för att gå ”inåt” och den vägen möta Gud, har du en ohållbar filosofi om verkligheten. Du talar som om det finns en yttre verklighet som vi behöver komma bort ifrån genom att ”gå in i tystnaden”. Jag vet precis vad du menar – du menar att sitta still och inte tänka på något särskilt. Och det är skönt och behövligt för oss alla. Eller det är att tänka på ett enkelt litet ord, Fadern eller Abba eller Herren Jesus Kristus. Det är skönt och behövligt för oss alla, för vi kommer i balans den vägen.
Men det finns ingenting ”därinne” som inte finns hela tiden, nämligen den skapande gudomliga aktiviteten som bildar det vi kallar ”världen” eller ”verkligheten”.
Detta visade George Berkeley för flera hundra år sedan och det är märkligt att tänkande människor inte uppfattade sanningen i det han så tydligt skrev och talade.
Låt oss nu applicera denna berkeleyanska sanning på livet med Gud. Vi måste då erkänna att Gud skapar i oss mentala idéer om Sig Själv. Vi ser dessa i de bibliska skrifterna. Vi ser och hör dem närhelst en inspirerad troende människa talar ur sitt hjärta. Vi ser det framför allt i Jesus Kristus.
Enkel reflektion säger oss att alla som tänker på Jesus Kristus har mentala idéer om Honom. Men även alla som mötte Honom i Palestina föreställde sig Honom som något. Den egna föreställningen var det som gjorde Honom verklig för vem det nu var som såg och hörde Honom. Där är också alla lika – apostlarna och folk som endast såg Honom passera. Alla hade mentala idéer och detta är Gud skapande i oss och som oss.
Vi kan se vilken jämlikhet detta ger oss alla. Ingen kan, hur han än försöker, göra mer eller veta mer än någon annan. Vi har endast olika sorters mentala idéer om Guds Son och detta är gott och riktigt. Vi ska alla på vårt eget unika sätt ha våra egna unika föreställningar och leva i dem och för dem. Gud vill i oss dessa föreställningar. Naturligtvis får vi själva ta konsekvenserna av att ha konfliktskapande idéer och när vi äntligen har föreställnignen ”Motstå inte det onda” som Jesus föreslår oss hela tiden, så upphör också konflikterna. Men vi måste lära oss detta och ta smärtan i att inte göra det särskilt kvickt i världshistorien.
Men tanken på att vi behöver ”gå in” i oss själva för att där hitta något annat än den vardagliga stressade  ”externa” världen är ett misstag. Det förstärker snarare en illusion än befriar oss, eller hur? I samma ögonblick vi som Berkeley ser hur allt vi kallar existerande eller verkligt är mentala händelser, idéer som vi engagerar oss genom, så har vi den frihet och befrielse som Kristi frälsning handlar om.
Visst är det sunt och gott när människor slutar stressa och kan sitta stilla, promenera i stillhet och känna kontakt med Gud. Men detta är något som egentligen sker hela tiden. Varje vaken minut är ett deltagande i Guds skapande av det vi kalla vår verklighet. Gud är Ande och vårt mentala liv är Ande helt igenom. Det är en enda natur, den gudomliga. Det här är Ande. Allt du är med om är Ande. Så fantastisk och befriande är denna livsprocess som är våra mänskliga liv.
Seth Pringle-Pattison sammanfattar Berkeley insikt  så här:”There is therefore no relation between knowledge and an external or trans-subjective reality which it has in some fashion to copy or represent. Knowledge (och liv)  is entirely an internal experience, and our sense-ideas and their relations of concomitance and sequence, being taken as the immediate inspiration of the Almighty, are themselves the only originals we require.”När vi tycker att ett behov föreligger att gå från ”extern” verklighet till ”intern” så missuppfattar vi vår belägenhet och fortsätter med en dualism som kanske är själva problemet för oss. I samma stund vi ser att all erfarenhet är mental erfarenhet omedelbart skapad av Gud, försvinner alla andliga behov och vi befinner oss i Riket, för att använda en idé som Jesus flitigt brukar i sin undervisning. Vi befinner oss i det paradis som vi tänker på som slutdestination för oss som är frälsta. Detta beror på att all erfarenhet enligt Skaparens absoluta vilja är mental och idémässig till sin natur.Detta är vad vi verkligen gör — vi vet att vi har uppfattningar. Det är den gudomliga kognitiva gåvan till oss. Medan mineraler, växter och djur är erfarenhet, vet vi om den som mental verklighet. Det är vår natur av Guds avbild. Vi är hos Gud i själva den rena erfarenhet som är vår verklighet.Skulle det innebära något problem för vår gudstjänst eller våra strategier för bönens praktik att se Anden i all erfarenhet? Jag kan inte se det. Visst skulle vi sluta behandla Gud som en förhandlingspartner där vi använder våra ceremoniel och bönemetoder som argument för Gud att ge oss av sin nåd. Men det är endast befriande. Gud är ingen förhandlingspartner. Han är ingen budgivare eller nådeapparat som ger sin produkt när vi beter oss på rätt sätt. Gud är skapande hela tiden i all vår erfarenhet och oändlig i  sin intelligens och visdom och kärlek.Den verkliga bönen är således inte att gå ”inåt” eller någon annanstans utan att vara här och vara medveten om Guds liv i oss, Kristi liv i oss som den erfarenhet vi är. Det är något annorlunda än att ägna sig åt gudstjänst eller bönemetoder av vilket slag det än rör sig om. Vi kan göra allt detta också, men det blir inte mer än erfarenhet och Guds närvaro i omedelbart skapande av våra mentala idéer. Och när det alltså inte blir ”mer” är det onödigt att tillskriva dessa aktiviter någon särskild betydelse. Det passar oss att samlas och tala om det goda i Guds nåd. Så enkelt är det. Så gjorde också de tidiga paulinska hemsamlingarna av människor som levde i Kristus.Ibland upprätthålls dualismen för att det skapande formatet av all erfarenhet tycks gå i cirkel. Man tror att det är ett egocentriskt misstag att allt är mental innehåll. Men här glömmer man Berkeleys gudstro. Han sätter Guds Ande som grund för all erfarenhet. Han sätter inte egot i centrum. När självet tänker sig egot i centrum får vi givetvis ett cirkelresonemang. Vi kan inte uppfatta annat än med egot och därför tror vi att allt är egot upplevelser. Men en berkeleyan tänker inte så. Istället för egot i centrum finns levande Gud i centrum som skapande. Det gör, som man säger, all skillnad i världen.När vi erkänner Gud som skapande i oss och levande som oss, ter sig världen som den är — mentala föreställningar. Vi skapar allt vi är med om. Ren erfarenhet är det som finns och Gud är den som älskar denna erfarenhet. Erfarenheten är Hans kärlek manifesterad. Yttre och inre försvinner som skillnad. En viss objektivering sker i vårt språk, men inte som något egentligt. Det är föreställningar, uppfattningar.

Att se Guds skapelse i vårt mentala liv blir en ständig kontemplation av Guds kärlek och Kristi liv i oss och som oss. Vi behöver inte dualismen, vare sig i sin materialistiska form eller i sin religiösa form. Liv är erfarenhet, uppfattningar, föreställningar. Gud är verksam så. Kristus frälser oss när i förankrar detta erfarande liv i Fadern. Vi kan vila på Faderns högra sida med Kristus. Observera: vila. Inte sträva, inte jaga förbättringsandliga gester och gestaltningar. Vila. Kontemplera Guds ansikte.

Aktivt och passivt

Vid avsnittena 140.143 i Treatise är det viktigt att tänka enkelt från början.

Om vi ser oss omkring märker vi att allt är tämligen passivt. Det väntar på att uppfattas av oss. Även rörelser som vi inte direkt deltar i – vindens rörelser i träden, djur som passerar, vågorna på havet, människor som går förbi – är där som uppfattningar för oss. Det kan inte undvikas. Dessa uppfattningar eller sinnesidéer är världen och de är alla passiva i förhållande till vårt aktiva uppfattande av dem.

Så då får vi passiva uppfattningar och aktiva andar – om vi nu kallar våra medvetandeakter för andar eller andliga aktiviteter. Det viktiga är att vi ser skillnaden på aktiv uppfattande och det som passivt är uppfattat, vad det än är. Denna skillnad är väsentlig. Vi ska se varför.

Om det som uppfattar allting är levande medvetande, eller ande, så kan inte detta bli något passivt som kan uppfattas. Det är gränslöst och inte tidsligt eller rumsligt. Hur vi än pratar om våra egna personer som om de vore föremål eller organismer kan vi aldrig göra dem till några uppfattade objekt – våra andar kan aldrig passiviseras till det.

Detta är jättesvårt att se för många. Det är en sådan suggestiv analogi mellan sinnesuppfattningar vi har och det som uppfattar. Vi tänker inte på att skillnaden är radikal. Det aktiva elementet är inte något som kan uppfattas. Berkeley kallar det enkel substans och det är lite vilseledande för oss eftersom ”substans” för oss ofta är kemikalier, matvaror, jord, vätskor osv. alltså sinnesidéer som kommer och går.

Bästa sättet att bli klar över det här kanske är att lägga märke till hur vi aldrig ser det som aktivt uppfattar allting annat. Vi är liksom i centrum av kameran och kan aldrig se kameran. Detta kan vi dra slutsatser av – nämligen att vi är tidlösa, eviga, oförstörbara, oändliga, onedbrytbara, oföränderliga, okroppsliga, andliga osv. En rad attribut blir logiskt självklara när vi startat tänkande på rätt sätt.

Av någon anledning har många lärt sig att man inte får tänka så. Det är egendomligt men sant. Det har blivit en tvingande dogm att vi inte få tänka akivt-passivt på detta sätt som Berkeley gör. Men det svårt att undgå det om vi ska vara ärliga.

Ett motstånd kommer från de som är rädda att vi inte ska kunna veta något om oss själv. De vill att medvetandet ska kunna läggas på bordet och bli undersökt precis som allt annat. Och att vi ska kunna säga att vi nu forskat länge och fått en gedigen kunskap om oss själva. Men alla sådana kunskaper motsägs ofta av andra och ingen behöver tro på några av dessa psykologiska eller psykiatriska eller antropologiska kunskaper om oss själva. Och det beror på att det vi studerar hela tiden undgår oss eftersom medvetandet inte visar sig själv utan uppfattar annat.

Samtidigt är det ärligare att följa Berkeley här. Det som uppfattar är inte av samma slag som det som uppfattas. Den uppfattande anden pågår hela tiden medan objekten för uppfattning ständigt förändras eller försvinner, upplöses eller dyker upp igen. Ibland, säger Berkeley, talar vi om ”viljas rörelse” och lurar oss att tro att viljan är något som rör sig och alltså är föränderligt som påverkas av sinnestingen. Vi tror att människans medvetande är som en boll i rörelse som drivs fram och påverkas lika nödvändigt som av ett slag av en racket, säger Berkeley. Det är fel. Sinnestingen är passiva medan medvetandet är aktivt.

Men kan vi inte ha kunskap om andras själar? Jo säger Berkeley – genom deras aktiviteter kan vi det. Andra andar uppväcker idéer hos oss. När vi hör någon tala uppstår genast tankar, bilder, idéer inom oss och av detta vet vi om andra andar. Vi uppfattar rörelser, förändringar, kombinationer av idéer. Detta innebär för oss att det finns verksamma andar som liknar mig själv.

Är denna kunskap om andra andar omedelbar? Nej. Det omedelbara är det som vi uppfattar direkt, alltså tankarna, bilderna, känslorna, idéerna. Indirekt tänker vi att dessa är verkningar. De är effekter av något som liknar min egen ande. Alltså finns andra andar. Andra själar är det som uppväcker föreställningar inom oss. Vi hör någon tala, vi läser en text, vi ser en bild, vi hör ett musikstycke, vi minns något sagt eller läst. Andra medvetanden finns såsom ”det som uppväcker idéer” och orsakar innehåll i mitt medvetande.

Men är detta säkert vetande om att andra finns? Återigen blir aktivt och passivt viktigt. Det aktiva är uppfattandet av det vi ser som andras tankar eller idéer som i det ögonblicket blir mina egna idéer eller det här medvetandets innehåll. Andra själar blir då abstraktioner – ”det som uppväcker”. Alltså en teori om genesen till våra uppfattningar. Vår kunskap om andra andar är inte omedelbar.

Detta gör att alla de idéer som vi uppfattar som inte kan härledas till andra mänskliga andar – alltså tingen runtomkring oss, naturen, kosmos – frambringas av en ande som inte är någon annan människas själ. Som Berkeley säger i avsnitt 146: ”Men om vi uppmärksamt betraktar naturens fasta regelbundenhet, ordning och sammanhang, den förundransvärda prakten, skönheten och fullkomligheten hos skapelsens större delar och den sinnrika anordningen av dess mindre delar, liksom även det Helas fullkomliga harmoni och samstämmighet, men framför allt de aldrig tillräckligt beundrade lagarna för smärta och välbehag och de levande varelsernas instinkter eller naturliga böjelser, begär och passioner — om vi betraktar alla dessa ting och samtidigt uppmärksammar meningen och innebörden av egenskaperna ”en”, ”evig”, ”oändligt vis”, ”god”, ”fullkomlig”, ska vi klart uppfatta hur dessa egenskaper kan sägas tillhöra denna ande som verkar allt i alla och i vilken alltsammans äger bestånd och liv.”

Därmed blir faktiskt vår omedelbara omgivning, snarare än vad andra människor sagt eller gjort, mer övertygande om den ”stora” anden, snarare än de mänskliga andar vars tankar och idéer vi uppfattar. Guds existens uppfattas därmed långt tydligare än människors existens, något som förvånar många som inte tänkt igenom det hela.

Andra människors kroppar är passiva sinnesidéer, något vi direkt uppfattar. Vi uppfattar deras rörelser, former och levande engagemang i livet. Dessa kroppar är inte skapade av andra själar utan passiva sinnesuppfattningar. Andra själar har vi indirekt kunskap om. Hur förunderligt och intressant blir det inte att möta en annan människa: kroppen är frambringad av en annan ande (Gud) och omedelbar i mitt medvetande, medan den andra själen är där när den frambringar tankar, känslor, smärta eller behag och en oändlig rad idéer hos mig. Hur enkelt blir det inte att älska sin nästa när denna verklighet står klar !

Många vill att Gud ska vara något dunkelt och mystiskt eftersom vi inte kan se denna ande. Men vi har en lika säker kunskap om Gud som om vilket annat medvetande som helst som är skilt från oss själva.

Vad problemet består i

Berkeleys hela projekt är att hjälpa tänkande människor tillbaka till den kopmpletta och klara sanningen om vår verklighet – visdom. Det problem han identifierar är abstrakta konstruktioner och insisterandet från vissa människor att vi ska tro på dem. Om vi sätter tro till dem splittras vår verklighet och vi får lida av ”those lets and difficulties which stay and embarrass the mind”.

Med skepticism menas just denna smärtsamma förvirring. Det är viktigt att minnas. Skepticism är inte en alternativ filosofisk teori eller hållning med viktiga argument. Det är ett fråga om ett existentiellt misstag som blir smärtsamt för både intelligensen och psyket, vi mår dåligt av misstaget. Vi förlorar en naturlig förankring i existensen, våra uppfattningar, våra intryck, våra idéer. Det är inte en intressant diskussion eller en sund misstänksamhet. Det är ett misstag som gäller vår hela livssituation.

Därmed kan man se hur många i traditionen efter Berkeley har placerat hans ”fenomenalism” eller ”idealism” vid sidan av andra mer skeptiska hållningar. Det är inte vad han avser och det är ett missförstånd av själva problemet, den smärtsamma förvirring som uppstår när abstrakta och förvirrande antagande görs, ibland omedvetet, om vad det är att existera.

Problemet uppstår när någon mentalt separerar saker som aldrig uppträtt separerade och aldrig kan göra det. Om vi lägger handen på den varma lagårdsdörren och sen tittar mot solen som skiner, är det lätt att separera ut en kausal relation mellan solen och värmen i handen – men denna relation är påhittad och saknar grund i erfarenheten. Värmen i handen, lagårdsdörren, solen och hela världen befinner sig alla i vår erfarenhet, men inte i någon separat kausal relation – vi kan inte ens föreställa oss detta. Om vi gjort handpåläggningen många gånger, kanske för att vi har ledvärk och älskar värmen i den gassande solen, så har vi en förväntan varje gång vi gör det. Vår induktion gör att vi kan förvänta oss att njuta av tillvaron på många och goda vis. Det beror på att allting sker i erfarenheten, i uppfattningar, i perceptioner. Ingenting kan separeras ut ur det.

Ännu mindre kan sådana abstrakta separationer som ”materia” eller ”yttervärld” eller ”icke-jag” eller ”min person” ges någon direkt och omedelbar grund i uppfattning och erfarenhet. De flesta av våra pronomina som är så användbara i språket, saknar grund i det levande livets perceptioner. När de ändå antas och drivs som verkliga, uppstår förvirring och smärta, en sorts sjukdom.

I stycke 30 skriver Berkeley, i sin Treatise: ”The ideas of Sense are more strong, lively, and distinct than those of the imagination; they have likewise a steadiness, order, and coherence, and are not excited at random, as those which are the effects of human wills often are, but in a regular train or series, the admirable connexion whereof sufficiently testifies the wisdom and benevolence of its Author. Now the set rules or established methods wherein the Mind we depend on excites in us the ideas of sense, are called the laws of nature; and these we learn by experience, which teaches us that such and such ideas are attended with such and such other ideas, in the ordinary course of things.”

Här kan noteras att koherens, ordning, regelbundenheter, naturlagar, den vanliga händelseutvecklingen skänks åt vår perception utan att vi konstruerar eller hittar på eller tänker ut något. Här är alltså en prekantiansk uppfattning där vi i en viss mening är passiva i mottagandet av Guds visdom sådan den ter sig i årstider, planeters rörelser, solen, evolutionen på jorden, de fysiska beteendena hos den icke-organiska såväl som organiska kemin osv. Allt detta har ingen separat abstrakt existens – för en sådan kan inte ens tänkas av oss. Istället försiggår allt dynamiskt genom vår perception och uppfattningsaktivitet. Vi hamnar på sätt och vis i ett balanserat centrum tillsammans med Författaren, eller som Berkeley kallar honom The Author. Vi kanske skulle säga författaren/regissören.

Lia’s kommentar

Så här skriver Lia, 18, om sitt första möte med det berkeleyanska tänkesättet:

”Under tiden jag läste den andra dialogen plockade jag ut fem citat som jag tycker har stor betydelse för samtalet.

1 HYL: ”själen antas ju finnas i någon del av hjärnan, varifrån nerverna utgår och sprider sig till alla delar av kroppen. Och föremålen omkring oss överför till nerverna vissa svängningsrörelser genom de olika intryck, som de gör på sinnesorganen. Och när nerverna på så sätt har fyllts av liv, leder de dessa svängningar vidare till hjärnan eller sätet för själen, vilket allt- efter de olika intryck eller spår, som härvid görs i hjärnan, mottager olika idéer.”

2 PHIL: ”Den hjärna som du talar om är således ett sinnesting och existerar därför endast i medvetandet. Nu skulle jag gärna vilja veta, om du tror, att det är rimligt att anta, att en idé eller ett ting, som existerar i medvetandet, förorsakar alla andra idéer. Och om du tror det var då snäll och säg, hur du förklarar uppkomsten av denna primära idé eller hjärna.

3 PHIL: ”För mig är det en tillräcklig anledning att inte tro på existensen av något, om jag inte ser något skäl att tro på det.”

4 PHIL: ”Hur kan du då anta, att en fullkomlig ande, av vars vilja allting är fullständigt och omedelbart beroende, skulle behöva ett redskap för sitt arbete eller att han skulle använda det, fastän han inte behöver det? Därför tycker jag, att du måste medge, att bruket av ett livlöst, passivt redskap inte är förenat med guds oändliga fullkomlighet, dvs. du måste enligt ditt eget erkännande ge upp saken.”

5 PHIL: ”Ty det är inte lätt att tänka sig, hur man därav att jag gått med på att det finns vissa ting, uppfattade av Guds medvetande, vilka utgör en anledning för honom att alstra idéer hos oss, kan sluta sig till en icke tänkande substans yttre eller absoluta existens, som inte består i att den uppfattas.”

Med det första citatet ville jag visa filosofernas olika synvinklar. Berkeley ser på människans existens ifrån ett högre plan än många andra personer. Hans teori om att allt finns i vårt medvetande är lätt att förstå och fungerar i alla lägen. Om vi inte uppfattar något, kan vi heller inte säga att det finns.

Detta ger Berkeley möjligheten att inte ändra sin teori beroende på vilket ämne som diskuteras. Den andra filosofen är mer materialistisk och vetenskaplig vilket gör att han har väldigt bra argument i vissa lägen men att de sedan dalar i takt med att ting blir svårare att förklara.

De andra citaten valde jag för att visa att Berkeley trots att de diskuterar olika ämnen håller sig till sin röda tråd, medvetandet. Inom de vetenskapliga kan man förklara mycket om hur saker är uppbyggt och varför de fungerar som de gör. Problemet är att allt inte är uppbyggt på samma sätt, det finns många olika förklaringar vilket också gör det lättare för Berkeley att påpeka dess brister. Det är svårt att få allt att gå ihop om man inte hela tiden har samma tankesätt. Berkeley har hittat det han tror på samtidigt som han har byggt det ifrån ett högre plan än många andra filosofer.

Jag tror att vi människor har svårt att se vår existens som en stor helhet och att det är därför Berkeley inte är omtyckt av alla. Han presenterar en lätt teori som fungerar vid alla tillfällen. Det är nog väldigt upprörande för vissa som helt enkelt tycker att det är för enkelt, man vill tro att det finns något djupare, något krångligare som kan förklara allt vi ännu inte har något svar på.

Människorna är helt övertygade om att vi är den smartaste rasen men det Berkeleys teori visar på är att vi fungerar likadant som djuren, de har också ett medvetande som ger dem möjlighet att uppfatta saker, kanske inte i lika stora mängder men ändå likadant.

Jag tror att många söker sätt att visa att människan är en väldigt välutvecklad varelse med så mycket mer kunskap än allt annat. Något som också hela tiden måste bevisas, oftast med vetenskap. Sen kommer någon och säger att vetenskapen inte är viktig för utan vårt medvetande skulle inget av det vara verkligt. Han lyckas på något sätt ersätta vetenskap och krångliga förklaringar med något så enkelt som vår uppfattningsförmåga.

Klart att vetenskapsmännen och materialisterna protesterar, det hade jag också gjort om någon lyckades kritisera så många års forskning utan att på något sätt säga att det är fel, han säger bara att det finns något större som helt enkelt har större betydelse.

Jag anser att Berkeley vinner diskussionen och att han gör det väldigt tidigt i samtalet tack vare av att han har en större syn. Han får den andre filosofen att säga ”Jag börjar tvivla på min hypotes”. Om man så tidigt inser svackorna i sin tro har man ingen chans att snabbt komma fram till lösningar på de djupare ämnena som dyker upp senare i samtalet.”

Allt vi tänker eller föreställer oss sker i en pågående form för existens – perceptionen. Oavsett om vi utför en viljeakt eller gör en rent matematisk bedömning, lever oss in i en stark känslomässig reaktion, njuter av något estetiskt, studerar en människa för att se om det går att lita på henne eller inte, tänker på sin älskade, ber till Gud, filosoferar i största allmänhet – så sker alla dessa akter i en enda existens, nämligen perceptionens eller uppfattningens existensform.

Detta är en enda oerhört enkel och omedelbar form för vara och liv. Vi är aldrig utanför detta. Vad än vi får vara med om under ett människoliv gör vi aldrig något annat än just detta uppfattande. Det är en absolut och omedelbar verklighet som vi aldrig lämnar och aldrig har varit skild från.

Av detta kan vi dra en rad slutsatser, av vilka några kan te sig absurda eller oförnuftiga om de betraktas isolerat. Vi är så inlärda att det ”finns” saker på annat sätt än medvetet och uppfattat. Men innan vi drar dessa slutsatser är själva evidensen i beskrivningen viktig att tillgodogöra sig. På det tillgodogörandet hänger hela saken.

”Percipi” är alltså en existens som är
a) absolut
b) omedelbar
c) immateriell
d) medveten
e) apriori allt annat
f) stilla och alltid orörd av alla innehåll
g) intelligent
h) personlig före alla föreställningar om personer
i) gudomlig och andlig
j) självevident
k) lätt och enkel

Varför kan vi ange alla dessa attribut? På grund av att de är uppenbara från det första självklara faktum – att vi uppfattar och föreställer oss något varje sekund. Den som är vaken inför detta första faktum står inför ett märkligt fenomen, en mirakulös intelligent verklighet.